i mina drömda rum

gränslar jag dig i förbifarten

bara för känslans skull.

här behöver jag inte tänka mig för

eller konstant försvara mig.
vi odlar våra egna grönsaker ute på vår mark.

vi har växthus och åkrar.

hästar, kor och kanske höns.

rummet är inuti en lada.

en lada som vi renoverat upp tillsammans.

det är tjocka träbalkar kvar i taket,

som vi hängt upp stora tunga kristallkronor i.

mjuka soffor med virkade färgglada filtar,

murgröna, buddah statyer och kaktusar.

ave marior, ett piano, stearinljus och apelsinträd i hörnen.

ibland när vår lilla kommer uppvinglandes ifrån sängen,

så plockar du upp henne

och gör i ordning en flaska välling.

också sitter ni där hela natten.

hon sovandes över din axel

och du framför skrivbordet,

eller nedsjunken i en lila sammetsoffa.

- här lever jag på mina vilkor, lustar och efter mina gränser.

och ibland när vi är på föräldrarmöten

eller på något barnkalas så smyger vi iväg.

och jag älskar hur jag fortfarande efter alla dessa år

fortfarande inte kan få nog av dig.

vi tar varandra bakom en lekstuga vänd ut emot en åker

och vi är fortfarande upp över öronen förälskade i varandra.

vi betalar våra räknar i tid

och låter inte våra barn bli beroende av teknik.

de tittar på astrid lindgren filmer

och jag läser "millans märkvärdiga mormor" för dem. 

vi gör sylt tillsammans med hallonen ifrån vår trädgård.

de behöver inte gå på waldorf

och bara käka groddar och chiapudding,

men bara de får ekologisk mat och kärlek,

så länge de känner sig sig trygga

och blir självsäkra och starka.

vi är ansvarsfulla, bra föräldrar.

och bra människor.

lyckliga människor. 

fria.

jag får inte ens dåligt samvete.

jag anser mig ha rätten till att göra vad jag vill,
när jag vill och hur jag vill.

men på något sätt måste det ha skurit sig med

"du behöver aldrig göra någonting som du inte vill"
som min mamma sa till mig inför min sexdebut.

och de orden är jag verkligen tacksam över,
att jag fick med mig, angående sex.

men i andra situationer,
i efterhand.
då kommer skulden.

fåglarna kommer tillbaka,
ser ut som kråkor men låter som vildvittror.

skalbagarna och sen kommer lukten strax därefter.

och jag vet att man inte kan tvätta bort sorg med svinto

eller bli förlåten för sina synder genom att begå fler.

men när jag väl lyckas komma ikapp mig själv,

så jag vänder tillbaka.
flyr in i en annan värld,

där mina regler gäller.

blundar och håller för öronen
tills någon börjar peta på mig.
tills någon börjar bli orolig.
eller tills någon blir sårad,
på riktigt.

och nu när jag inser,
att jag inte längre är 16
och inte kan skylla på att jag inte 'vet bättre',

så måste väl det betyda att det är en livstil.

eller en personlighet? 

men innebär det att jag ska kapitulera?
leva laglöst och kaotiskt,
är jag dömd till drama?
eller kan en människa verkligen
förändra en såpass stor och personifierande del av sig själv?

- har jag ens en chans, att vinna det här kriget?