jag kände redan första passet att yogan och jag hörde ihop.
och nu nästan en månad senare
och fyra pass senare,
samt otaliga timmar på yogamattan hemma i vardagsrummet - så vet jag att jag hade rätt.

magkänslan,
varför går vi inte oftare på den?
de flesta av oss vet ju,
egentligen.
vi måste bara våga tro,
och det är det jag gör nu.

- jag tror på mig.

på vägen in till stan med spotify på shuffle kommer 'hate me' med blue october på och kroppen stelnar till.
den här låten identifierade jag mig med och lyssnade mycket på i mina ångestfyllda tonår.

men istället för att reflexmässigt kräkas i munnen och trycka vidare till nästa låt, så bestämde jag mig för att skriva om historien.

jag har sedan länge förstått
att gräva i det för förflutna,
analysera och försöka hitta något slags svar fungerar inte för mig.

men att skapa nya minnen över de gamla har aldrig slagit mig förut.

som att måla över,
"gör om gör rätt".

så nu kommer hans bräckliga röst istället påminna mig om när jag gick över bron och var rak i ryggen och log. tre veckor in på vegansk kost, fem kilo lättare, yoga, meditation, chakran och astrologi.

jag har aldrig varit såpass i fas med mig själv som jag är idag.

jag är nästan rädd att skriva det,
men för första gången.
är jag faktiskt 100% lycklig.

jag drömde att vi landade i berlin, ibland libanon och däremellan ryssland. vi var så spända och ivriga över att äntligen få resa tillsammans. men vi hann bara upp för en gata innan illusionen sprängdes i bitar. för längs trottoarkanterna låg det människor med benpipor som stod ut, bedjandes och snart döda.

framför oss stod en man i gula kläder som yvigt gestikulerade och skrek på ett språk vi inte förstod. vi hade gått för långt för att vika av, det fanns inga tvärgator och han hann ikapp oss när vi vände om och sprang. jag slängde mig över ett stängsel och drog i dina armar ifrån andra sidan, men han fick tag om dina vrister - och styrkan som infann sig hos mig i det ögonblicket var djurisk.

du kom över på min sida och vi började planlöst springa men blev snart omringade, våldtagna, sålda och förstörda.

emellan sjöjungfrur i fontäner och tunnelbanor som åkte på överväxta rälsar så kom vi undan. gömde oss i ett hus ute på landet med andra svenskar. men övergreppen fortsatte och jag var så maktlös, rasande och hjälplös. och jag kan fortfarande känna känslan av hans krossade skalle under mina händer. han hade tvingat sig på dig och det var omöjligt att behärska mig. jag slog hans huvud emot bordkanten gång på gång på gång.

han var min första, men långt ifrån min sista. snart utbröt det kaos och jag försvarade mig med vad som fanns, baseballträn, gafflar och tänderna.

jag påbörjade ständigt sms till michelle och mamma, för att förklara och be om hjälp. men jag hann aldrig trycka på 'skicka' innan bäbisen (?) började skrika och snabbt var tvungen att tystas, eller av någon som började rycka i de sköra handtagen. tog sig in igenom brädorna vi spikat upp eller slog sönder fönstrena.

allt för dig, bara du kom levande ur det här, bara du fick komma hem igen. vi var på flykt och jag slogs för ditt liv - för att du är min lillasyster och jag skulle dö för dig.

för att jag ska kunna ta nästa steg,

för att jag ska få en ärlig chans att bli bättre,

så måste jag lägga alla lögner och sena nätter bakom mig.

jag måste på något sätt lyckas radera femton år av svek,

manipulation, självdestruktivitet och sorg.

"du måste förlåta dig själv" säger ni,

men varenda lögn har ju lämnat fläckar efter sig.

"du måste ta konsekvenserna för ditt agerande"

jo absolut, men hur ska jag handskas med sorger som inte ens är möjliga att ta konsekvenserna för?

vissa svek och beteenden har jag redan betalat för

och andra åtminstone försökt,

även om jag inte alltid blivit förlåten.

jag började samla på de här beteenden när jag var runt 13.

och gjorde vad som helst för att känna något.

men samtidigt minns jag att jag tidigare

smygrökte blend cigaretter i mammas spetshå

och hånglade med en tjej inne på toaletten på lågstadiet.

jag är osäker på hur långt bak det där beteendet

faktiskt sträcker sig.

att känna "400 slag över hjärtat",

det är de slagen som driver mig.

kicken av att blodet rusar och begäret att få det ur mig.

jag blir manisk.
jag har hittat mina olika ventiler genom åren,

men nu står jag utan.

och hur blodet efter ett tag börjar koagulera och värka.

då kommer ångesten, följt av paniken och vanligtvis förlusten.

för jag ger med mig, så småningom.
vissa gånger har det hållit i månader i sträck,

men den här gången tänker jag göra mig av med det för alltid.

men i svaga ögonblick är jag är inte 100% övertygad

om att jag faktiskt kan göra mig av med det.
ifall jag kan hitta en balans stadig nog att kunna stå på.

för vissa av de där stenarna kommer slita mig i stycken
och jag kommer vilja ge upp.

men jag är nog mest rädd för att

jag kommer manipulera mig själv

till att tro att det är rätt beslut,
att ge upp. 

i mina drömda rum

gränslar jag dig i förbifarten

bara för känslans skull.

här behöver jag inte tänka mig för

eller konstant försvara mig.
vi odlar våra egna grönsaker ute på vår mark.

vi har växthus och åkrar.

hästar, kor och kanske höns.

rummet är inuti en lada.

en lada som vi renoverat upp tillsammans.

det är tjocka träbalkar kvar i taket,

som vi hängt upp stora tunga kristallkronor i.

mjuka soffor med virkade färgglada filtar,

murgröna, buddah statyer och kaktusar.

ave marior, ett piano, stearinljus och apelsinträd i hörnen.

ibland när vår lilla kommer uppvinglandes ifrån sängen,

så plockar du upp henne

och gör i ordning en flaska välling.

också sitter ni där hela natten.

hon sovandes över din axel

och du framför skrivbordet,

eller nedsjunken i en lila sammetsoffa.

- här lever jag på mina vilkor, lustar och efter mina gränser.

och ibland när vi är på föräldrarmöten

eller på något barnkalas så smyger vi iväg.

och jag älskar hur jag fortfarande efter alla dessa år

fortfarande inte kan få nog av dig.

vi tar varandra bakom en lekstuga vänd ut emot en åker

och vi är fortfarande upp över öronen förälskade i varandra.

vi betalar våra räknar i tid

och låter inte våra barn bli beroende av teknik.

de tittar på astrid lindgren filmer

och jag läser "millans märkvärdiga mormor" för dem. 

vi gör sylt tillsammans med hallonen ifrån vår trädgård.

de behöver inte gå på waldorf

och bara käka groddar och chiapudding,

men bara de får ekologisk mat och kärlek,

så länge de känner sig sig trygga

och blir självsäkra och starka.

vi är ansvarsfulla, bra föräldrar.

och bra människor.

lyckliga människor. 

fria.

jag får inte ens dåligt samvete.

jag anser mig ha rätten till att göra vad jag vill,
när jag vill och hur jag vill.

men på något sätt måste det ha skurit sig med

"du behöver aldrig göra någonting som du inte vill"
som min mamma sa till mig inför min sexdebut.

och de orden är jag verkligen tacksam över,
att jag fick med mig, angående sex.

men i andra situationer,
i efterhand.
då kommer skulden.

fåglarna kommer tillbaka,
ser ut som kråkor men låter som vildvittror.

skalbagarna och sen kommer lukten strax därefter.

och jag vet att man inte kan tvätta bort sorg med svinto

eller bli förlåten för sina synder genom att begå fler.

men när jag väl lyckas komma ikapp mig själv,

så jag vänder tillbaka.
flyr in i en annan värld,

där mina regler gäller.

blundar och håller för öronen
tills någon börjar peta på mig.
tills någon börjar bli orolig.
eller tills någon blir sårad,
på riktigt.

och nu när jag inser,
att jag inte längre är 16
och inte kan skylla på att jag inte 'vet bättre',

så måste väl det betyda att det är en livstil.

eller en personlighet? 

men innebär det att jag ska kapitulera?
leva laglöst och kaotiskt,
är jag dömd till drama?
eller kan en människa verkligen
förändra en såpass stor och personifierande del av sig själv?

- har jag ens en chans, att vinna det här kriget?