att vara tacksam är livsviktigt men lätt att glömma. men när jag nu under de senaste tre dagarna börjat dagen med att räkna upp tio saker jag är tacksam över, så minns jag ju hur bra jag mådde sist jag gjorde den här insikten.

det svåra är att hitta tacksamhet i relationer eller situationer man är besviken eller bitter över, men det går. det finns alltid två sidor av ett mynt.

och jag märker hur alla mina val går hand i hand, yogans yaman och the secrets filosofi påminner mycket om varandra. och hur jag sen lågstadiet varit intresserad utav hinduismen och så långt jag kan minnas har jag alltid stretchat och tänjt ut kroppen. jag har ju alltid vetat hur jag blir den bästa versionen av mig själv, slår det mig.

jag har bara inte haft tillräckligt med fokus eller tålamod nog. men nu har jag det och jag känner ju hur nära jag är.

tack sia julia isabelle för att du orkat fortsätta.

jag tänker tälja loss alla frågor och all oro ifrån kroppen och ta vara på mig själv som den jag är idag, istället för att få magknip över vem jag ska bli.

det handlar om närvaro, sinnesro och att våga. och visst skaver och trycker det till en början, för de flesta av oss är inte ens i närheten av vårt sanna jag. och när du tror att du börjar bli klar, så har det precis börjat. men bli inte rädd, somna inte om eller vänd tillbaka. stå kvar, slå rötter i backen och ta i.

jag förstår att det är dags för nästa kapitel nu. jag har växt och lärt mig tillräckligt för att få vidare nu. och någonstans emellan katrineholm och södertälje slutade jag att vara rädd.

det är så många splittrade känslor i omlopp just nu.

en del utav mig njuter av singellivet och ensamtiden, medan en annan är förkrossad. för det var ju inte så här det skulle bli, det var inte så här jag föreställde mig mitt liv som 28.

men bland det bästa rådet jag fått är "life is 10% of what happens to you and 90% how you react to it" och jag råder ju alltid andra till att slänga bort bilden av det liv de förväntade sig och istället ta till sig det liv de faktiskt har.

var närvarande
och tacksam.

men ikväll kan jag inte låta bli att känna mig besviken, för när de visar foton ifrån sina resor, jollrar med sina barn, berättar om sina jobb etc så känner jag mig blek i jämförelse.

men skillnaden på mig idag är att jag kan ta det där livsviktiga steget åt sidan och få perspektiv. jag kanske inte har tågluffat igenom europa eller har en master examen - men jag har utmanat mig själv på andra sätt. jag har växt som människa och kommit fram till viktiga beslut.

andras resor ser bara mer exotiska ut på håll, men det gör din för dem också.