jag får inte ens dåligt samvete.

jag anser mig ha rätten till att göra vad jag vill,
när jag vill och hur jag vill.

men på något sätt måste det ha skurit sig med

"du behöver aldrig göra någonting som du inte vill"
som min mamma sa till mig inför min sexdebut.

och de orden är jag verkligen tacksam över,
att jag fick med mig, angående sex.

men i andra situationer,
i efterhand.
då kommer skulden.

fåglarna kommer tillbaka,
ser ut som kråkor men låter som vildvittror.

skalbagarna och sen kommer lukten strax därefter.

och jag vet att man inte kan tvätta bort sorg med svinto

eller bli förlåten för sina synder genom att begå fler.

men när jag väl lyckas komma ikapp mig själv,

så jag vänder tillbaka.
flyr in i en annan värld,

där mina regler gäller.

blundar och håller för öronen
tills någon börjar peta på mig.
tills någon börjar bli orolig.
eller tills någon blir sårad,
på riktigt.

och nu när jag inser,
att jag inte längre är 16
och inte kan skylla på att jag inte 'vet bättre',

så måste väl det betyda att det är en livstil.

eller en personlighet? 

men innebär det att jag ska kapitulera?
leva laglöst och kaotiskt,
är jag dömd till drama?
eller kan en människa verkligen
förändra en såpass stor och personifierande del av sig själv?

- har jag ens en chans, att vinna det här kriget?