för att jag ska kunna ta nästa steg,

för att jag ska få en ärlig chans att bli bättre,

så måste jag lägga alla lögner och sena nätter bakom mig.

jag måste på något sätt lyckas radera femton år av svek,

manipulation, självdestruktivitet och sorg.

"du måste förlåta dig själv" säger ni,

men varenda lögn har ju lämnat fläckar efter sig.

"du måste ta konsekvenserna för ditt agerande"

jo absolut, men hur ska jag handskas med sorger som inte ens är möjliga att ta konsekvenserna för?

vissa svek och beteenden har jag redan betalat för

och andra åtminstone försökt,

även om jag inte alltid blivit förlåten.

jag började samla på de här beteenden när jag var runt 13.

och gjorde vad som helst för att känna något.

men samtidigt minns jag att jag tidigare

smygrökte blend cigaretter i mammas spetshå

och hånglade med en tjej inne på toaletten på lågstadiet.

jag är osäker på hur långt bak det där beteendet

faktiskt sträcker sig.

att känna "400 slag över hjärtat",

det är de slagen som driver mig.

kicken av att blodet rusar och begäret att få det ur mig.

jag blir manisk.
jag har hittat mina olika ventiler genom åren,

men nu står jag utan.

och hur blodet efter ett tag börjar koagulera och värka.

då kommer ångesten, följt av paniken och vanligtvis förlusten.

för jag ger med mig, så småningom.
vissa gånger har det hållit i månader i sträck,

men den här gången tänker jag göra mig av med det för alltid.

men i svaga ögonblick är jag är inte 100% övertygad

om att jag faktiskt kan göra mig av med det.
ifall jag kan hitta en balans stadig nog att kunna stå på.

för vissa av de där stenarna kommer slita mig i stycken
och jag kommer vilja ge upp.

men jag är nog mest rädd för att

jag kommer manipulera mig själv

till att tro att det är rätt beslut,
att ge upp. 

i mina drömda rum

gränslar jag dig i förbifarten

bara för känslans skull.

här behöver jag inte tänka mig för

eller konstant försvara mig.
vi odlar våra egna grönsaker ute på vår mark.

vi har växthus och åkrar.

hästar, kor och kanske höns.

rummet är inuti en lada.

en lada som vi renoverat upp tillsammans.

det är tjocka träbalkar kvar i taket,

som vi hängt upp stora tunga kristallkronor i.

mjuka soffor med virkade färgglada filtar,

murgröna, buddah statyer och kaktusar.

ave marior, ett piano, stearinljus och apelsinträd i hörnen.

ibland när vår lilla kommer uppvinglandes ifrån sängen,

så plockar du upp henne

och gör i ordning en flaska välling.

också sitter ni där hela natten.

hon sovandes över din axel

och du framför skrivbordet,

eller nedsjunken i en lila sammetsoffa.

- här lever jag på mina vilkor, lustar och efter mina gränser.

och ibland när vi är på föräldrarmöten

eller på något barnkalas så smyger vi iväg.

och jag älskar hur jag fortfarande efter alla dessa år

fortfarande inte kan få nog av dig.

vi tar varandra bakom en lekstuga vänd ut emot en åker

och vi är fortfarande upp över öronen förälskade i varandra.

vi betalar våra räknar i tid

och låter inte våra barn bli beroende av teknik.

de tittar på astrid lindgren filmer

och jag läser "millans märkvärdiga mormor" för dem. 

vi gör sylt tillsammans med hallonen ifrån vår trädgård.

de behöver inte gå på waldorf

och bara käka groddar och chiapudding,

men bara de får ekologisk mat och kärlek,

så länge de känner sig sig trygga

och blir självsäkra och starka.

vi är ansvarsfulla, bra föräldrar.

och bra människor.

lyckliga människor. 

fria.