jag kände redan första passet att yogan och jag hörde ihop.
och nu nästan en månad senare
och fyra pass senare,
samt otaliga timmar på yogamattan hemma i vardagsrummet - så vet jag att jag hade rätt.

magkänslan,
varför går vi inte oftare på den?
de flesta av oss vet ju,
egentligen.
vi måste bara våga tro,
och det är det jag gör nu.

- jag tror på mig.

på vägen in till stan med spotify på shuffle kommer 'hate me' med blue october på och kroppen stelnar till.
den här låten identifierade jag mig med och lyssnade mycket på i mina ångestfyllda tonår.

men istället för att reflexmässigt kräkas i munnen och trycka vidare till nästa låt, så bestämde jag mig för att skriva om historien.

jag har sedan länge förstått
att gräva i det för förflutna,
analysera och försöka hitta något slags svar fungerar inte för mig.

men att skapa nya minnen över de gamla har aldrig slagit mig förut.

som att måla över,
"gör om gör rätt".

så nu kommer hans bräckliga röst istället påminna mig om när jag gick över bron och var rak i ryggen och log. tre veckor in på vegansk kost, fem kilo lättare, yoga, meditation, chakran och astrologi.

jag har aldrig varit såpass i fas med mig själv som jag är idag.

jag är nästan rädd att skriva det,
men för första gången.
är jag faktiskt 100% lycklig.

jag drömde att vi landade i berlin, ibland libanon och däremellan ryssland. vi var så spända och ivriga över att äntligen få resa tillsammans. men vi hann bara upp för en gata innan illusionen sprängdes i bitar. för längs trottoarkanterna låg det människor med benpipor som stod ut, bedjandes och snart döda.

framför oss stod en man i gula kläder som yvigt gestikulerade och skrek på ett språk vi inte förstod. vi hade gått för långt för att vika av, det fanns inga tvärgator och han hann ikapp oss när vi vände om och sprang. jag slängde mig över ett stängsel och drog i dina armar ifrån andra sidan, men han fick tag om dina vrister - och styrkan som infann sig hos mig i det ögonblicket var djurisk.

du kom över på min sida och vi började planlöst springa men blev snart omringade, våldtagna, sålda och förstörda.

emellan sjöjungfrur i fontäner och tunnelbanor som åkte på överväxta rälsar så kom vi undan. gömde oss i ett hus ute på landet med andra svenskar. men övergreppen fortsatte och jag var så maktlös, rasande och hjälplös. och jag kan fortfarande känna känslan av hans krossade skalle under mina händer. han hade tvingat sig på dig och det var omöjligt att behärska mig. jag slog hans huvud emot bordkanten gång på gång på gång.

han var min första, men långt ifrån min sista. snart utbröt det kaos och jag försvarade mig med vad som fanns, baseballträn, gafflar och tänderna.

jag påbörjade ständigt sms till michelle och mamma, för att förklara och be om hjälp. men jag hann aldrig trycka på 'skicka' innan bäbisen (?) började skrika och snabbt var tvungen att tystas, eller av någon som började rycka i de sköra handtagen. tog sig in igenom brädorna vi spikat upp eller slog sönder fönstrena.

allt för dig, bara du kom levande ur det här, bara du fick komma hem igen. vi var på flykt och jag slogs för ditt liv - för att du är min lillasyster och jag skulle dö för dig.